Hejja My, Lchfingenjören!
Igår skrev hon ett debattinlägg på aftonbladet och jag blev så vansinnigt LYCKLIG över hennes väl valda ord. Jag som bara gått ner ynka 52 kilo fick verkligen kritik när jag skrev att det sitter i huvudet. My har gått ner över 80 kilo på egen hand utan operation och hon säger samma sak, det sitter i huvudet! Dessutom har hon gjort detta TROTS sin dåliga sköldkörtel. Kom fan inte och säg att det inte går för det går om man verkligen VILL!
Läs hennes debattartikel här!
Många eller alla(som jag vet) som gjort operationer har varit tvungna att gå ner en viss procent innan operation och sedan efter operationen har man varit tvingad att lägga om kosten. Varför efteråt och inte före? Varför kan inte sjukvården erbjuda hjälp 24/7 som i tex Biggest Looser fast inte lika hårt? Vore inte det mycket bättre att få komma till ett ställe där man får lära sig om kost och hälsa? JAG skulle lätt ha åkt dit och lärt mig! Jag tycker att sjukvården tar så jävla lätt på övervikt. Just som My skriver så är det så lätt att operera, då slipper de liksom problemet. Hur många av er som opererats har varit på kontrollen flera år efter? Hur många har hållit vikten 5-10 år efter? Hur många av er är friska? Hur många av er har blivit sjuka?
Det är så många i min närhet som lidit efter en operation och vad gör sjukvården? Blundar för problemet och fortsätter. Jag blir så ledsen när jag tänker på det, så många som man tycker om har mått så dåligt och kommer aldrig att bli bra efter en operation.
Sjukvården borde specialisera sig på övervikt och sockerberoende, inte se så lätt på det och även inse att vissa är LCHFare, vissa GIare och andra kanske behöver mkt mer kolhydrater. Ingen livsstil passar alla, det är i alla fall vad jag tror!
För övrigt så är det sista veckan för mig med kickstarten, jag är inne på dag 25 nu idag. Jag har inte följt det till 100%, däremot har jag försökt att ligga på 1100-1600 kcal och MAX 20 g kolhydrater per dag. Jag kan heller inte stressa, det hämmar viktnedgången otroligt mycket. Jag tror att jag hittat mitt knep, jag kan inte ligga på för lite kolhydrater, heller inte för lite kalorier för lång tid. Linjen är tunn, väldigt tunn för mig. Att hitta rätt balans är något som tar tid och det ändras hela tiden. Det var lättare när jag vägde över 120 kilo, då liksom rann kilona av mig, nu får jag tänka till och verkligen kämpa. Jag ser det inte som en svårighet för då skulle jag nog väga över 100 kilo fortfarande, jag ser det som en roligt utmaning och framför allt som erfarenheter och vunnen kunskap!
Vet ni, jag och min blivande man väger lika mycket i dagsläget och jag är så peppad! Däremot har jag insett och accepterat att jag kommer att väga över 70 kilo på min bröllopsdag, men vad gör de? Jag ska gifta mig med min bästa vän, mannen jag älskar mest av allt, vad gör det då att jag inte nått mitt delmål? INGENTING!
“Övervikt sitter i huvudet”
/-t0kliten
