Jag har nog alltid varit överviktig tror jag. Jag kan inte minnas att jag varit “som alla andra”, jag har alltid varit 1 strl större, minst! Egentligen så har jag väl inte varit jättejättestor, men jag kände mig stor i hela grundskolan. När jag träffade pappan till mitt första barn så var jag strl 38-40 och vägde väl kring 70 kg skulle jag tro. Visst, jag var inte smal eller normal utan jag hade övervikt. Tänk om jag där och då hade insett hur fin jag faktiskt var, men det gjorde jag ju inte.
Jag började äta mer slisk och skit eftersom att han som jag levde med i stort sett bara åt ostkrokar, nutella och annat slisk. Det blev inte så stor variation på maten heller. Vi åt ofta på sibylla och andra snabbmatställen, ett beslut som vi båda tog. Jag fick alltid skjuts och behövde sällan gå mer än från dörren till bilen. Även fast vi hade en hund så motionerade jag inte speciellt mycket. Han fick ta promenaderna när vädret inte passade mig och jag satt inne framför datorn och spelade. Eftersom att jag inte hade de minsta intresse för kläder så gick jag oftast i mjukiskläder, jag behövde inte köpa nytt heller för ju mer nött kläderna var desto skönare blev dem. Det var endast på helgerna då det var fest som jag bytte ut mjukisbyxorna mot något lite finare. Fest, alkohol, chips, popcorn och godis var det mängder av under de åren som jag gick gymnasiet. Jag skulle kunna säga att jag var nog helgalkoholist, jag minns faktiskt inte om jag var nykter någon helg. Man kände alla på hotellet, visst när folk kom och gick, ja allt. Efter hotellet så blev det alltid pizza eller annan skräpmat, kroppen skrek efter salt och socker. Det var inte ofta det räckte med en pizza, det slank ofta ner ännu mer alkohol och lite godis eller glass på det. När man vaknade upp dagen efter skrek kroppen ännu mer.
Sista året på gymnasiet, några veckor innan skolavslutningen insåg jag hur stor jag var. Jag ställde mig på vågen och såg att jag passerade 100 kilo. Jag hoppade av fort som fan och stoppade undan vågen. Jag blundade för problemet och inriktade mig på att klara de sista veckorna på skolan. När jag skulle hitta kläder till studenten blev jag återigen påmind om hur jag såg ut. Jag skulle in i ett litet provrum med bra belysning och massa speglar. Fyfan så sjukt och vedervärdigt det var att stå där inne och se sig själv. Det slutade med att jag beställde en korsett, väldigt snygg sådan och köpte mig ett par vita byxor och en kavaj. När studentdagen kom och jag skulle klä mig kändes det inte rätt, jag var obekväm i kläderna och det slutade med att jag drog på mig en tunn t-shirt utanpå korsetten, lager på lager för att dölja alla valkar. Lager på lager har varit mitt skydd sedan den dagen.
Efter skolan så gick jag arbetslös 1 år och jag kan inte påstå att jag brydd mig om annat än mat egentligen. Jag försökte motionera lite och det gick rätt bra, men när jag kom hem frossade jag… Jag fortsatte att motionera under de året, byxorna hade blivit lite stora och då plockade jag fram vågen igen. Vågen stannade på 124 kilo. Fattar ni? Lilla Madde på 162 cm vägde 124 kilo!!
Jag trodde att jag skulle dö, på riktigt! Jag bröt ihop totalt och försökte hitta något som kunde hjälpa mig!
Jag kom i kontakt med cambridge och började med det. Redan första veckan tappade jag 10 kilo, det var väldigt mycket vätska i min kropp. Jag mådde fruktansvärt dåligt under första dagarna, men jag hade gett mig fan på att detta skulle jag fixa! Jag körde ren kur på cambridge ett tag och tappade mycket i vikt, sedan började jag gå över till vanlig mat. Eftersom att jag visste att jag inte skulle kunna äta som jag hade gjort tidigare så beslöt jag mig för att prova GI. Vilken lycka! Det fanns så mycket gott att äta och jag kunde äta och bli mätt på mindre mat än tidigare. Jag blev heller inte proppmätt och sprickfärdig. Jag levde med GI och trivdes med det. Viss föll även jag för frestelsen att äta något annat någon gång men inte varje dag som förut. Man kan säga att 2008 var mitt år för ungefär 6 månader efter att har hade bestämt mig hade jag gått ner 45 kilo! Jag var så lycklig att jag hade klarat att gå ner så pass mycket! Det var många kilon kvar men jag var ändå lycklig, mycket lyckligare än tidigare.
När jag gjorde gravtestet 2009 så blev jag rädd. Jag var gravid, vad skulle hända med min vikt nu?
Jag försökte i början att inte äta onyttigt men ju längre in i graviditeten jag kom ju mer onyttigt blev det. Det blev lite motion och den dagen jag slutade jobba började matfrossandet. Jag tycker att det är äckligt att tänka tillbaka på den tiden, men jag måste, egentligen bara för att påminna mig själv om detta.
20090910 föddes min första son Kasper och jag hade aldrig varit lyckligare. När han var några månader gammal bestämde jag mig att gå ner i vikt IGEN. Jag hade gått upp 35 kilo som skulle bort för att hamna på vikten innan graviditeten.
Jag kämpade och kämpade, den här gången var det inte lika lätt då man hade en bebis som man skulle tänka på. Jag började se mig omkring efter lchf som började bli populärt. Det var ju rätt likt gi så jag hoppade på och jag fick samma upplevelse som med gi, wow! Jag nådde min platå igen och fram till 2012 hade jag hållit vikten.
Jag separerade från Kaspers pappa och några månader senare hade jag en ny pojkvän, Samuel. Samuel sa att jag ALDRIG skulle klara av att hålla vikten om vi skulle leva med varandra, även han var en gottegris. Jag höll vikten, det gjorde inte han! Han och barnen fick lära sig att äta min mat. Även fast jag hade lagt till lite kolhydrater så stod jag stilla i vikt. Livet var fantastiskt! En dag sa jag till Samuel
“-Jag är gravid, jag bara vet det!”
Jag gjorde inte ens ett test, det kändes onödigt. Jag bokade tid hos barnmorskan och där gjorde jag ett test som bekräftade mina misstankar. Jag blev orolig och rädd ännu en gång, vad ska hända med vikten?! INTE INGEN!
Det roligaste med alla graviditeter är att jag alltid blivit gravid som samma vikt.
Hur som helst så gick jag upp 35 kilo IGEN. Eftersom att jag var i sämre skick efter förlossningen denna gång tog det ett tag innan jag tog tag i mitt liv igen. När jag väl bestämde mig rasade jag i vikt. Något som hjälpte mig var branden som Samuel var med om i gruvan. Den veckan som var efter branden tappade jag 5-6 kilo, det var som startskottet på min viktnedgång.
Jag började att gå på löpbandet hemma framför tvn, egentligen bara för att inte sitta i soffan och bli sugen på nått att äta. Det hjälpte mig att hålla suget borta. Dock varade det inte så länge, jag är fruktansvärt lat och bekväm av mig. Ibland kunde jag få något ryck men det var sällan. Jag försöker att tänka på vad jag stoppar i mig istället för att tvinga mig till att göra sånt som inte är roligt för att sedan döva mitt dåliga samvete med socker då jag inte orkat göra något. Samuel har varit det bästa stödet för mig, han har accepterat att jag inte vill ha godis och sånt framme. Vi gjorde ett skåp i tvättstugan dit vi ställer allt godis, på så vis syns det inte och jag triggas inte. Det märktes när Samuel var sugen på godis för då bytte han GÄRNA blöja på Liam. Jag är nöjd över att ha någon i mitt liv som är på min sida och stöttar mig! Jag kan inte förbjuda familjen att äta potatis, mjöl, socker osv, däremot kan jag se till att det blir i små mängder.
Jag har nu klarat att gå ner över 45 sedan 2008 med två graviditeter emellan. Jag är väldigt nöjd över mig själv idag. Jag duger som jag är, det vet jag, men jag vill gå ner mer, tills jag känner att jag mår bäst. Det handlar egentligen inte om vikten som många tror. Jag har mer inriktat mig på klädstorlekarna under resorna. Från att ha varit storlek 54 till att ha blivit 40/42 måste jag säga att det känns OTROLIGT mycket bättre än när man pratar.
Jag ska gifta mig med min stora kärlek här i livet, i maj ska vi gifta oss och jag har ett mål. Innan februari är slut ska jag ha nått mitt delmål för bröllopet. Jag är medveten om att det kommer att bli tufft men jag tänker inte ge upp!
/-t0kliten