Att lära sig leva

Nu är jag tillbaka efter ett uppehåll igen.
Jag har inte mått helt hundra och gör det fortfarande inte. Jag har ingen lust, ork eller tid till att göra något.
Allt kretsar kring jobb, handla, barn, mat, städa och sova. Det är inte lätt alla dagar men jag försöker anpassa mig, ibland blir det för mycket även för mig.
Hur som helst så har det hänt väldigt mycket!
Vi har ÄNTLIGEN lyckats sälja huset i Kriberg. Den där tunga tunga stenen har släppt, nu slipper vi hålla koll på de där huset och stå och kasta bort massa pengar i onödan. WOW vilken lättnad!!
Livet går vidare !

Jag har lagt om min kost igen då jag började må OTROLIGT dåligt av att äta pasta och en jävla massa rent socker. Snacka om att man kan bli sjuk! Nu går jag över till mitt normala liv igen, inte riktigt strikt LCHF men nära. Jag äter det jag mår bra av och skippar det som gör mig sjuk. Jag söker inspiration från LCHF då de mesta därifrån inte får mig att bli uppblåst och illamående.

Jag har i hela mitt liv klassats som “tjockis” och kommer nog att fortsätta vara de. Jag kämpar och kämpar med mig själv. Min dröm vore att återigen vara en 38-40. Det är några kilon kvar men det verkar vara helt omöjligt att tappa dessa kilon. Det kanske är så att min kropp mår bäst såhär? NÄ, det tror inte jag heller, men skulle det vara så, ja då funderar jag va fasiken som är fel på kroppen :p

Nä, nu ska jag gå igenom bufféförslag till vårat bröllop…. Just nu känns det som att de kommer att skita sig, det finns inte många kronor på kontot….

/-t0kliten

Ett år har gått

Idag är det den 25: Augusti 2014, ett år efter den hittills värsta dagen i mitt liv.
Den 25:e Augusti 2013 började det brinna i gruvan där min blivande man jobbar, han är mitt i helvetet. Jag sitter hos min bästa vän Malin när jag blir uppringd av min morfar som frågar hur det går med branden. Där satt jag helt ovetandes om att min Samuel inte jobbar utan han är försvunnen någonstans i gruvan.
Ni som följt min blogg vet hela historian och jag känner inte för att dra den igen då den går att läsa här.

Året som har gått har varit väldigt upp och ner. Det har varit många sömnlösa nätter och många tårar har runnit nerför mina kinder. Jag har efter ett år kunnat acceptera att Samuel inte behöver väcka mig på natten för att tex gå på toaletten.
Dagarna, veckorna och första månaderna efter branden så kunde jag vakna upp i panik och vara helt övertygad om att Samuel var död, att jag bara drömt att han klarade sig. Jag tappade minnet och kunde inte koncentrera mig alls, förlorade salivproduktionen och kunde inte äta ordentligt den första tiden. Jag vill tacka er alla som ställde upp för oss den tiden!
Jag kan inte tacka Malin och Adam nog mycket som tog han om Liam när jag åkte till Lycksele för att träffa Samuel. Helt naturligt sa Malin “Jag tar hand om Liam, åk iväg du”. Det är vänskap och ingen kan någonsin förstå hur mycket det är värt!

Det här året har gjort oss otroligt starka och vi har pratat om branden väldigt mycket, det är något som vi alltid kommer att bära med oss. Än idag kan jag vakna upp och då har mardrömmarna om den där dagen för 1 år sen kommit tillbaka.
Jag skulle inte ens vilja att min värsta fiende ska behöva vara med om en sånhär sak, aldrig någon i hela världen!
Lukten, känslan, ja allt är kvar, jag minns allt som om de vore igår!
Den jobbigaste tiden på den här dagen har inte kommit, 13:40 var tiden då min värld rasade samman för ett år sedan. Det absolut tyngsta idag är att Samuel jobbar förmiddag idag, samma som förra året. Det är ingen rolig dag och jag bad honom att inte lova att komma hem, de gjorde han för ett år sedan. Han kom aldrig hem, jag fick hämta honom på lassarettet….
Låten “Some die young” spelas idag, i mitt huvud! Den går på repeat och det gjorde den då också, den är en fantastisk vacker låt men just då och nu är den mest bara en plåga.
Jag är så otorligt tacksam att Samuel såg ut som han gjorde, slangar överallt och jättesmustig istället för att han skulle ligga i en säck, i ett kylrum. Då hade jag dött!

Nu ska jag ta mig genom den här dagen och blicka framåt. Nu kanske ni alla förstår varför jag valde att fria till Samuel i gruvan? Läs om det här! Erfarenheterna därifrån har kanske inte varit de bästa men mitt frieri gjorde nog hela gruvan till ett bättre minne än branden.

Här är en intervju med Samuel och Gustav
ETT ÅR EFTER GRUVBRANDEN – NU SÖKER DE UPPRÄTTELSE

20130826-101751.jpg
Såhär hittade jag min blivande man för ett år sedan

/-t0kliten