Första talludden är ikväll. Jag var verkligen laddad! Men tydligen ville det sig inte. Här sitter jag nu, uppklädd, sminkad och inser att det inte blir något. Det tar hårt när man inser hur utanför man har blivit. När ingen vill ha med en eller svarar när man hör av sig.
Det är bara att gilla läget och gå vidare. Jag är inte arg, bara sjukt ledsen och besviken..
Jag är så tacksam att jag har fått chansen att leva med Samuel. Jag är så glad att han kom in i mitt liv och bestämde sig för att stanna. Han är fantastisk med barnen, mig och vårt hem, allt annat också för den delen.
Jag vet att jag inte är som alla andra, jag har absolut inte förskönat någon bild av mig själv, aldrig någonsin.
Ändå så chockar jag Samuel lite då och då. I morse bad jag om att få lukta skogsrök idag, hur många tjejer brukar göra de menar han då vi är på väg hem från vårt äventyr idag.
Ja, alltså, jag kan inte förklara alla gånger.. Jag gillar smutsiga fingrar, hur många gör de?
Nog om detta! Jag är nöjd, mycket nöjd över att få tid med Samuel och mina barn, det ger mig ett inre lugn..
