Det blir långt mellan gångerna här på bloggen. Fokus ligger inte på att blogga längre. Mitt fokus ligger på att överleva dagen. Smärtan i kroppen äter upp mig och nu har det gått så långt att jag äter medicin dag som natt. Det är inget som jag är stolt över, snarare tvärt om. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva medicin för att klara av mitt liv.
Besöket hos sjukgymnasten fick mig att halvt bryta ihop samtidigt som de fick mig att vakna. Mycket tyder på att jag, förutom diskbråck, också har EDS. Jag har gått omkring och haft väldigt ont väldigt länge. Jag minns inte när allt började faktiskt.
När posten kom låg min skoljournal där. Det visade sig att redan vid 14 års ålder hade jag ont i rygg och leder. Jag hade gått intyg från skolsköterska till gymnastiken och även fått remiss till sjukgymnast. Tänk om någon tagit detta på allvar redan då? Dum som jag var lät jag allt vara då ingen kunde hjälpa mig mer än att ge mig Ipren.
Jag är väldigt nöjd med min nuvarande sjukgymnast som verkligen jobbar hårt för och med mig. Det känns verkligen som att hon kommer att finna felet på mig och ge mig de rätta verktygen att klara av min vardag utan denna smärta.
Just nu har jag svårt att ta promenader längre än 60 minuter per dag trots ett lågt tempo. Jag har faktiskt tagit mig en promenad på löpbandet ikväll på 30 minuter. Just nu känns det som att kroppen håller på att gå sönder. Tacka vet jag sömn och en ny fantastisk dag i morgon!
Trots detta känner jag att livet har så mycket att ge. Jag har så mycket att ge och all den kärlek som jag ger och får håller mig på högsta nivån av lycka. Mina prinsar får mig att vara den lyckligaste kvinnan på jorden!
/Fru Pallin Sjöberg
