När jag slog upp ögonen i morse kändes gårdagen som en mardröm. Jag insåg snabbt att så var inte fallet, det var ingen dröm, det var verklighet.
På något sätt så lyckas jag ta mig genom dagarna och det är tack vare mina barn. När kvällen kommer och barnen lagt sig blir det mer påtagligt och alla tankar kommer igång. Jag tänker mycket på hur alla känner, hur vi alla liksom drabbats av en stor sorg och en förlust. Tanken slår mig att jag har mina barn som hjälper mig men att någon just förlorat sitt barn, det är så ofattbart, så tragiskt och så orättvist.
Jag tänker på alla som stod nära… Fruktansvärt svart och tomt, en tomhet som äter upp en och hur högt och hur mycket man än skriker så kommer du inte tillbaka. Tårarna tar aldrig slut, de fylls bara på, rösten ger inte upp hur mycket man är skriker och tankarna slutar aldrig att snurra. Du har lämnat så många obesvarade frågor efter dig som ingen någonsin kommer att få svar på och de gör ont, så innihelvete ont.
Jag vet inte hur eller när man kommer över sorgen, om man någonsin gör det. Alla glada minnen som vi har framkallar otroligt många tårar och frågan; Varför ?

/Fru Pallin Sjöberg