Hela veckan har varit som ett töcken för mig. Jag har ingen aning om vilken dag något hände egentligen.
Kort och gott, jag gick hem från jobbet i början av veckan pga av att ja mådde så illa och hade fruktansvärt ont i magen. Jag låg hemma och vilade den dagen. På natten vaknade jag kallsvettig och panikslagen över att ja hade så ont. Jag ringde 1177 och fick prata med dem där och fick även åka in till sjukan där de gav mig microlax och även klyx. Ingenting hjälpte och jag låg vaken hela natten och hade jävligt ont. Dagen efter steg jag upp och åkte på jobbet, redan när jag låste upp kände jag att något inte stod rätt till. Jag smsade A och hörde om hon kunde jobba efter hennes planerade möte. Jag fick klartecken så jag packade mina grejer på jobbet och satt under en filt och mådde illa. När hon kom hem fick jag hjälp av min man att bära mina grejer och sedan åkte jag hem och la mig igen.
Vi hade ett planerat möte hos vår barnmorska och Samuel frågade om vi skulle avboka med tanke på hur dålig jag var. Nej, sa jag bestämt, vi måste dit. Väl framme hos henne tog hon prover och allt såg bra ut med bebisen men jag mådde fortfarande värdelöst. Jag fick träffa en läkare som la in på på akutavdelningen i Sorsele där jag efter 1 timme fick dropp eftersom att jag inte ätit på 1 dygn. När droppet nästan var slut åkte vi hem och det tog bara några timmar innan jag hade samma panik som tidigare, det gjorde ondare och ondare i magen och jag kräkts direkt jag ens drack vatten. Jag steg upp och ringde 1177 igen och de ville skicka mig till Storuman på bedömning eftersom att vi inte hade någon jourläkare här den kvällen. Jag väckte Samuel och sa att jag skulle köra iväg. Han talade om för mig att HAN minsann skulle skjutsa mig och till Lycksele för dit skulle jag hamna ändå.
Jag ringde min mormor kring kvart över 1 på natten och mormor steg upp direkt och kom hit och tog hand om barnen som vid detta laget var vaken.
Jag och Samuel hoppade in i bilen och åkte i väg. Jag spydde med jämna mellanrum hela vägen till Lycksele och jag grät, otroligt mycket. Det var hemska smärtor och illamåendet höll på att ta kål på mig.
När vi äntligen kom fram kändes det som en evighet innan vi fick hjälp på akuten och där hann jag spy också. Vi blev skickade upp på BB efter att de tagit temp och blodtryck på mig. Väl på BB så togs en ctg-kurva, ultraljus och massa annat som jag inte har någon aning om. Barnmorskan talade om för oss att om det skulle var något med bebis så skulle vi bli skickade till Umeå, då blev jag vansinnig i kroppen. jag visste ju vad felet var och felet var inte på vår bebis, det var på MIG! Jag kom dit för att få hjälp, inte föda barn, fattade de inte de?! De lämnade rummet och hade möte i flera timmar, kändes det som i alla fall. Jag var nästintill hysterisk innan jag slutligen steg upp och drack ett glas vatten, tryckte på larmknappen för att sedan spy. När barnmorskan ko in spydde jag för fullt och sa åt henne att NU behöver jag medicin mot illamående. Hon talade då om att hon var alldeles strax på väg med det och ketogan. Jag fick medicin och sedan mådde jag tipp topp, jag älskade livet igen och strax därpå kunde jag somna. När jag vaknade på morgonen mådde jag fortfarande dåligt, hade ont och ville dö.
De hade under natten konstaterat att det inte var något fel på bebisen så jag skulle få åka ner på akuten igen för vidare kontroller. När vi kom ner på akuten fick vi vänta nästan 3 timmar innan jag fick hjälp. Jag fick något som heter Laxido Apelsin som skulle lösa upp och sedan fick jag klyx också. 20 minuter senare vaknade jag och gick på toaletten och mycket riktigt så hade det löst upp lite. Nu snackar vi inte lilla förstoppningen eftersom att jag är inne på dag 5 och är inte helt återställd.
Nu ska ni gravida kvinnor veta att det är fan ingen lek att bli förstoppad under graviditeten och det är inte svårt att bli det heller.
Jag vet idag att man ska dricka mycket VATTEN, helt äta linfrön eller psylliumfrön och se till att magen är i ordning VARJE dag. Jag önskar inte ens min värsta fiende att ha så ont som jag har haft den här veckan. Jag var sjuk, på riktigt och jag visste felet från dag ett men det tog 3 dygn innan jag fick ordentlig hjälp. Jag har lärt mig en läxa och nu sköter jag verkligen maten, det kan jag er lova.
/Fru Pallin Sjöberg
