Det här med huvudvärk är det enda som händer i mitt liv. Jag är less och jag vet inte hur jag ska stå ut längre. Min man är otrolig, han har sett till att jag inte har gjort något idag. Han har till och med bakat fröknäcke åt familjen, städat ur frysen, lagat alla måltider, lämnat och hämtar barn, ja ALLT har han gjort. Jag är bara så bitter där jag ligger och är helt maktlös.

När Kasper kom hem tittade han på mig och ställde frågan “Har du haft onepiece HELA dagen mamma?!” Ja, för att jag har det och jag har mest legat i soffan och legat. Jag försöker tänka positivt, att detta är över och att jag är frisk, möjligt att jag inte tror på mig själv nog mycket men jag försöker. Jag vill bli frisk, slippa detta och kunna leva med min familj till 100%, inte bara 50%.

 

  

  

  

Det här var min dag, hur såg din fantastiska dag ut? 

/Fru Pallin Sjöberg

 

Huvudvärken börjar verkligen vara mer än påfrestande. Idag provade jag att ta en promenad i skogen för att se om det skulle hjälpa. Det gjorde det verkligen inte utan blev bara värre av att anstränga sig.  

   
När vi hade ätit lunch och kört lite bil i skogen tog jag en paus från ljuset. Kan inte kalla det snygg men välbehövligt!  Min man var så snäll att han fotograferade mig..

När vi kom hemfixare jag besök av min goda vän Malin som kom med blommor och en liten present. Våran vänskap är så fantastisk och jag vet att hon finns där. Vi drack kaffe och surrade lite innan hon åkte hem och jag la mig i soffan. Min man har tagit hand om städ, mat, tvätt och barn. Helt otroligt! Jag har svårt att bara ligga men jag vet att det är enda chansen att överleva. Det är hemskt att inte kunna leka med barnen men nu får de leka runt mig istället.

Som att det inte räckte med huvudvärken så har jag fått en jävulsk klåda i ögonen så Samuel har tryckt i mig allergimedicin och en blöt handduk på ögonen.

Ikväll var det föräldramöte för Liams avdelning, det är första gången jag missar ett möte. Men jag orkade inte, det gick inte. Jag klarar knappt av ljudet hemma så ett möte med många människor var att glömma.

Nu är det dags att krypa till sängen och krya på sig. Jag vill leva igen!!

/Fru Pallin Sjöberg