Igår fick min man vända halvvägs till jobbet. Jag orkade verkligen inte längre. När man har en fruktansvärd huvudvärk och är inne på 3 dygnet är det inte lätt att själv ta hand om en 2 åring. Jag hade varit och lämnar grejer hos Kasper och barnen hade lekt en liten stund innan jag åkte hem och la mig på soffan. Liam lekte och kom och höll om mig omvartannat. När Samuel steg in genom dörren lovade jag att ligga still och vila. Båda la sig hos mig i soffan en stund och sedan ringde Samuel 1177. Vi blev skickade till Storuman på sjukstugan där.

Väl framme i Storuman fick jag lämna prover där de konstaterade att jag hade uvi. Det var ju bra att de hittade de i alla fall. Jag fick medicin för det och sedan fick vi träffa läkaren som berättade om proverna och sedan ställde han frågor om huvudvärken. Eftersom att huvudvärken kom så fort och hade varat så länge trodde dem de värsta. Vi fick en remiss till att göra en skallröntgen. 

  
Jag messade Emma och frågade lite om röntgen då jag vet att hon jobbar där. När vi kom fram på akuten tog en fantastisk kvinna emot oss och hon tog prover på mig medan vi väntade på en läkare. Liam passade på att sova på sängen medan de stack mig.   

 När läkaren kom in så berättar han lite om olika alternativ på röntgen. Vanlig, magnet eller ett ryggmärgsprov. När läkaren gick ut för att prata med överläkaren så sa ja åt Samuel att jag klarar inte ett ryggmärgsprov, på riktigt! Hur som helst så kom läkaren in och sa att det blir en magnetröntgen i morgon(läs idag). Det köpte jag men inte de säger i nästa mening, att de ska ha kvar MIG över natten. Aldrig i livet att de får mig in i en sal med massa andra sjuka människor, glöm det! Efter många om och men från alla bestämde vi att åka från lassa och komma tillbaka i morgonbitti(läs morse).
  
Samuel ringde och väckte sin far och frågade om sängplats. Fort var det fixat och vi åkte raka spåret dit och la oss. Natten blev lite orolig då jag vaknade flera gånger och trodde att vi försovit oss. Tack och lov somnade jag om alla gånger och när väckarklockan ringde steg vi upp och gav Liam fika.

Tanken var att sitta på akuten hela dagen och vänta på röntgen men vi fick komma direkt klockan 8 i morse. Jag fyllde i ett papper, tog av alla smycken och hoppade in i deras snygga utstyrsel och sedan var jag redo. Jag har ju varit på magnetröntgen tidigare så det var bara att hoppa upp, plugga igen öronen och vänta på att åka in i röret. Efter 40 minuter var jag klar och fick åter ta på mig mina kläder och åka ner på akuten och vänta på svaret. Vi satt först i väntrummet och såg tv i en timme innan Liam ville leka, då flyttade vi oss till ett annat väntrum där vi blev sittandes 1 1/2 timme till innan en läkare äntligen kom. Hon berättade då att allt hade sett bra ut och att det bara är att åka hem. Ordinationen blev vila och alvedon vid behov.

Känns det värt då? Både och! Jag vill tacka min man som är så mån om mig som ser till att jag kommer iväg då jag är sjuk. Utan honom hade inte uvin upptäckts förrän jag blivit riktigt sjuk. Sen är jag besviken på sjukvården som inget kan göra. Min huvudvärk sitter idag på en sida av huvudet men gör jävligt ont ändå. Nu när röntgen inte visade något så släpps jag bara och får dras med värken ändå.

Vill tacka er andra som bett mig kollat upp det och att ni bryr er då inte jag själv bryr mig. Ett extra stort tack till röntgenpersonalen som förutom fixade röntgen kom ner med Liams kvarglömda armband. Ni är guld värda hela högen! Nu är vi på väg hem och när vi kommer hem blir det Apoteket och sedan soffan för mig. 

  
/Fru Pallin Sjöberg