Livet är orättvist. Troligtvis är min bil jättetrasig och det måste tas på bärgare från jobbet eftersom att den inte går att kabla igång. Den är stendöd och med min tur så stoppar nog inte 25000:- i repkostnad. Just nu känner jag mig förtvivlad!
Stefan försökte hjälpa mig att få igång bilen och efter misslyckade försök fick jag skjuts att hämta min 240 som Raimo så snällt hade fixat fram åt mig. Mormor, morfar och Gerhard hade hämtat barnen åt mig på dagis och gett dem mat. Jag tog med Kasper och Liam ner till bilen och skickade in Kasper i bilen för att öppna upp baksätet. FAIL! Inte ens dörrjäveln gick att öppna utan el i bilen. Kasper fick plocka ihop lite smågrejer från bilen och sedan låste vi och körde hem.
Tack till alla er som har hjälpt mig idag, ni är värda en stjärna på himlen!

Jag önskar att Samuel var hemma, detta hade aldrig hänt om han var hemma och då hade allt varit mycket enklare.
Jag hade tänkt packa ur köket idag men det blir fan inget av de. Jag har gråtit så att ögonen är så svällda att jag knappt ser något. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Jag trodde att 2015 skulle bli mitt år men det verkar de inte alls bli! FÖRBANNAT!

Nä, det är väl bäst att ge hundarna mat och stöka bort kvällsfikat innan jag går och lägger mig. Jag har INGENTING att vara vaken för, FYFAN säger jag bara!

Mitt i allt jävla elände så vill jag berätta för er vilka fantastiska barn jag har. De har inte bråkat med varken mig eller varandra ikväll, de har lekt och skrattat hela kvällen. Jag älskar de små liven och det är egentligen dem jag tycker mest synd om såna här gånger. De blir lidande för att biljäveln står där den står för jag måste ta itu med den i morgon eller så måste den stå till Samuel kommer hem och då blir barnen åter lidande.

BLÄH!