Jag känner mig så missförstådd väldigt ofta. Folk säger att jag aldrig är tyst, att jag är en suris och massa annat negativt. Jag blir bara så hemskt ledsen och känner mig rätt misslyckad trots att jag inte borde. Jag såras väldigt lätt och tar åt mig väldigt mycket.

På kvällarna sitter eller ligger jag tyst i soffan eller sängen, ibland utan att ens starta tvn. Min hjärna orkar liksom inte gå på högvarv hela tiden och jag försöker liksom att intala mig själv om hur bra jag är, att jag inte är så hemsk som vissa säger.

Min man är väl kanske den enda som vet att jag inte är en suris, snarare tvärt om. Han träffar mig liksom typ hela tiden och vet vem jag är. Självklart har jag sämre dagar då även jag är på dåligt humör, men de är faktiskt lätträknade.

Kan vi inte bara enas om att inte döma andra efter rykten och efter ett möte?

/Fru Pallin Sjöberg