Jag har förlorat min Gerhard, han var en del av min familj. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur fruktansvärt jag skulle må, hur sorgen skulle äta upp mig inifrån och hur tårarna skulle vara okontrollerbara.
Trots att vi inte har blodsband så var vi mer närstående än vad jag och mina föräldrar är. Vi umgicks oftare och hade betydligt tätare kontakt. Det kanske låter väldigt dumt men så är det faktiskt.

Jag är så tacksam för att jag alltid berättat för Gerhard hur mycket han betyder, att jag tackat honom och kramat honom. Jag hade egentligen ingenting osagt och det känns skönt. Samtidigt så känner jag att det finns miljoner grejer att säga.

Jag vill råda er till att ta vara på tiden med era nära och kära, de som betyder mest för er. Glöm heller inte bort att berätta hur mycket ni älskar varandra, det är inte löjligt, det är vackert och nyttigt! Man kan aldrig ge någon för mycket kärlek, aldrig någonsin. Se till att hålla kontakt med de som betyder något, resten kan ni låta vara. Ingenting säger att man blir ovänner bara för att man inte hörs längre. Lägg er energi på dem som är viktigas för er!

Jag vill tacka er som varit förbi, hört av er och som stöttat mig. Det är en lång resa kvar, livslång, för jag kommer aldrig att sluta sörja. Tillslut kommer jag troligtvis att kunna andas normalt och inte krypa ihop i fosterställning för att gråta, mitt ansikte kommer inte att vara uppsvällt, men det är ett tag kvar. Jag försöker se tillbaka på alla fina minnen som vi har. Jag har börjat prata våra minnen, om än jag har en klump i halsen som hindrar mig att prata längre stunder.

Det är svårt att förstå att du och jag inte kommer att skaffa fler minnen med varandra Gerhard.

Jag älskar och saknar dig!

/Din Lillsnurpa