Ikväll har jag sett flera Greys avsnitt, faktiskt 4 stycken. Jag har gråtit otroligt mycket till dem, löjligt tycker du? Ja jo det är ju möjligt om man inte vet varför jag grät. Jag grät egentligen inte för deras skull utan för min egen.
För det första så dog en bekant till mig i Umeå idag, mc-olycka, mycket tragiskt. Men sedan har vi de där 25:e augusti kommer jag aldrig att glömma. Mitt liv slogs i spillror och jag trodde att jag hade förlorat mannen i mitt liv, mitt livs stora kärlek, han som är hemma. När jag såg Greys ikväll blev jag påmind och jag har nog inte kommit över det än, troligtvis gör jag nog aldrig det. Samuel utsätter sig varje dag för min skull, han kör 20 mil om dagen och jobbar i den där jävla gruvan, han utsätter sig för mer än vad man tänker på. Det går så fort att något händer, det fick jag verkligen känna på. Jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan och tomheten som jag fick känna. Jag har varit trasig sedan den dagen.. Jag jobbar med mig själv varje dag, jag vill komma tillbaka, våga älska som förr och leva livet fullt ut.
Ni som inte varit med om detta ska inte ens uttala er. Jag är inte nervös eller löjlig, jag har snuddat i den där mardrömmen där livet tar slut och man blir lämnad ensam. Jag vill verkligen inte uppleva dagen då Samuel dör, jag skulle inte klara av det. Jag kan eller vill inte leva utan Samuel, du är mitt liv och mitt hem älskling!

/-t0kliten