När någon mår dåligt i ens omgivning så trippar många på tå för att slippa höra vilken idiot man är. Dock brukar man ändå får höra det.
Jag har försökt att finnas för mina nära och kära i vått och torrt. Men när man gång på gång får höra att man inte fattar, att man inte ska säga så, tänka så, prata så, göra så blir man tillslut väldigt uppgiven. Att sedan få den här frågan: “Men hjälper du mig bara för själv må bra eller vill du mitt bästa?” gör mig otroligt ledsen och besviken. Hur i hela helvete kan man ställa den frågan till någon som verkligen försökt hjälpa på alla sätt och vis men bara fått skit för det?
Att personen i fråga inte är frisk är fan i mig inget försvar till att bete sig såhär mot folk som vill hjälpa till. Hur sjuk jag än varit i mitt liv har jag tackat och tagit emot den hjälp som erbjudits och jag har visat respekt till de som visat sig finnas för mig. Jag har inte spottat på den hand som har räckts ut till mig. Jag känner mig maktlös och helt värdelös som vän. Vad jag än gör är det fel, visar jag att jag finns och vill hjälpa är det fel och om jag säger att du kan höra av dig då du fått de du behöver är det fel. Du begär att jag ska dansa efter din pipa helt och hållet trots att ingenting duger. Om man är så sjuk att det inte finns någon som gör något bra utom en själv, då behöver man verkligen hjälp för att inte ta död på alla i ens närhet. Tillslut brister det för folk i sin omgivning, de orkar liksom inte med att bara vara värdelös i den sjukes ögon. Så många familjer har gått till spillo pga av att sjuka inte får hjälp och det svåraste är väl att inse hur sjuk man är och se till att få den hjälp som behövs.
Det kanske är så enkelt att den här människan aldrig tyckt om mig utan bara spelat ett spel i flera år. Varför vet jag inte men jag får den känslan när jag blir behandlad som gammalt skräp. Trots att jag är kränkt till max så OM personen i fråga skulle komma och be om ursäkt och vill ha mitt stöd och min hjälp skulle jag stå där. Dum som jag är ser jag de goda i alla och tror att alla kan förändras hela tiden. Det är min största svaghet, att de jag tycker om är alltid välkommen att sparka ner mig, gång på gång så länge de ber om ursäkt.
Nåja, det är dags att ta sig upp och ut från detta tills vidare. Jag hade inte tänkt ha på mig offerkoftan, den överlåter jag till någon annan som vill ha den.
/Fru Pallin Sjöberg